Jag schvissar förbi som en galning på någon sorts bevingad farkost. Ingen fara, det är bara min cykel. Min tant cykel. Folket på stan hinner inte ens se någonting, bara några fartränder, ungefär som dom i toaletten efter en skön dump. Fartränderna flyger förbi, sen smäller det bara till, ett riktigt brak. Ljudvallen brister.
Jag ser varje cykeltur från och till jobbet som en liten träning. På dit vägen tar jag det lite lugnare för att slippa oönskade svettattacker när jag anländer. Men på hemvägen, då, då smäller ljudvallen. Men någonting har hänt, min 3:e växel känns som luft. Den har blivit så lätt så det är som att jag trampar på någon osynlig trampa. Förmodligen har mina benmuskler blivit så starka att jag knappt känner något. Mest troligtvis är det något fel på växeln.
Oavsett vad så går det med en hisnande fart!